För höga hastigheter vid övergångsställen – också nära skolor
Trafikskyddet övervakade hastigheterna för bilister i närheten av skolor, på ett område där hastighetsbegränsningen var 30 km/h. Endast 17 procent av förarna körde enligt begränsningarna. Hela en fjärdedel av bilisterna körde mera än 11 km/h över begränsningen när de närmade sig ett övergångsställe. Trafikskyddet hoppas att resultaten får var och en bilförare att vakna till och fundera på sin egen hastighet.
Trafikskyddet mätte i slutet av augusti hastigheterna för bilister i fem städer, på vägar i närheten av skolor. Hastighetsbegränsningen på områdena var 30 km/h. Vid övergångsställena körde färre än var femte förare enligt begränsningen. Var fjärde förare körde 41 km/h eller snabbare – det vill säga mera än 11 km/h för fort. Medelhastigheten var nästan 36 km/h.
”Resultaten höjer inte direkt humöret. Det bör dessutom noteras att hastigheterna mättes i områden där många skolelever rör sig dagligen. När hastigheten är för hög hinner man inte upptäcka fotgängare i tid – för att inte tala om att stanna bilen och lämna väg, som man ska”, säger Tomi Niemi, teamledare vid Trafikskyddet.
Fortkörning i stadstrafiken påverkar skolvägarnas säkerhet på många sätt
Regeln för övergångsställen är tydlig: Föraren ska lämna väg åt fotgängare som kommer till övergångsstället. Lagen förpliktar till att beakta övergångsstället också när det gäller hastigheten. Man ska närma sig övergångsstället så att det går att stanna fordonet före övergångsstället.
”Även om tio km/h inte känns som någon riskabel fortkörning bakom ratten, så måste man komma ihåg att skillnaden är avgörande för fotgängare och cyklister. När den som kör 30 km/h har stannat, har bromsningen bara börjat för den som kör 40 km/h, och hastigheter är fortfarande rejält över 30 km/h. Kollisionshastigheten har en direkt inverkan på risken för skador och skadornas allvarlighet. I stadstrafiken accentueras därför betydelsen också av lindrigare fortkörningar”, förklarar Niemi.
Vilken hastighet föraren väljer påverkar dessutom hur säkert fotgängare och cyklister upplever att området är.
”Hur säkerheten upplevs påverkar direkt hur man väljer att röra sig i vardagen. Vill barnet ta sig till skolan på egen hand, eller ber barnet om bilskjuts för att skolvägen känns skrämmande på grund av vuxna fartdårar”, frågar Niemi och påminner också om problemen med skjutstrafiken.
“Skjutstrafiken ökar betydligt trafiken i skolornas och daghemmens närområden, vilket kan försämra säkerheten ytterligare, särskilt om hastigheterna skenar iväg.”
Lösningen sitter mellan ratten och sätet
Trafikskyddets mätningar ger ingen smickrande bild av hur bilisterna beter sig. Niemi önskar att resultaten skulle få varje förare att tänka på hur man själv använder gaspedalen.
”Uppriktigt sagt var det för många förare som fick underkänt i det här stickprovet. Det bilisten väljer att göra påverkar inte bara den egna resan, utan kedjan fortsätter och leder till osäkerhet i trafik och på skolresor. Man måste komma ihåg att barn har svårt att bedöma hastigheten och avståndet för ett fordon som närmar sig. Barnet kan inte heller på samma sätt som en vuxen bedöma hur synhinder, skymning eller mörker påverkar observationsförmågan. Det är bakom ratten man måste fatta besluten som gör skolvägarna säkra varje dag under året – och ett av de viktigaste besluten gäller valet av hastighet”.
* Hastigheterna mättes i Helsingfors, Jyväskylä, Uleåborg, Rovaniemi och Åbo. Mätningarna utfördes i varje stad under de två sista veckorna i augusti under fem vardagar, två timmar i morgon- och eftermiddagstrafik. Sammanlagt uppmättes hastigheten av 11507 bilister. Som mätningsplats användes ett övergångsställe i närheten av en skola, där hastighetsbegränsningen var 30 km/h. Övergångsställena var inte upphöjda och vägen hade inga farthinder.
